“Julen vara än till påska, och det var inte sant för där emellan kommer fastan.”
När jag var mindre förstod jag inte alls vad som menades med den där fastan, och det var ju inte så underligt för vi har ju ingen fasta nuförtiden. Men under den tiden Sverige var katolskt var det en viktig del av året. Fram till år 1527 fastade man i 40 dagar, men efter reformationen behövde man inte göra det längre.
Efter julen fanns det inga speciella dagar, precis som det sägs i sången. Inte förrän sju veckor före påsk kom det som kallades fastan, och dagarna innan fastan kallades fastlagen. Ordet är lånat från tyskans “Fastelabend”, som betyder ungefär “kvällen före fastan”. Orden fasta och fastlag blandas ofta ihop, men egentligen är de varandras raka motsatser. Fastlagen var festens och glädjens tid då man skulle hålla igång och ha riktigt roligt för sedan kom den långa och tråkiga fastan då festligheter inte fick förekomma och man skulle vara allvarlig.
Kyrkan var mycket hård med att man fastade ordentligt, dvs. inte åt mer än som var tillåtet och att avstå från de matvaror som var förbjudna under fastan. Man kunde till och med få böta om man bröt mot reglerna. Därför firades fastlagen innan fastan med ett överflöd av mat och dryck. Man ville ju vara så mätt som möjligt när fastan började. På 1500-talet fick man införa en lag, när firandet började gå över alla gränser. Den sa att man tidigast fick börja firandet sex dagar innan fastan. Under senare tider hade man bara tre dagar. Dessa tre dagar står med i dagens almanackor.

Dagarna i Fastlagen

Kära dagar har många namn och jag ska bara nämna några.
Firandet började med fastlagssöndagen, men för det mesta tjuvstartade man redan på lördagen före söndagen.
Sedan kom måndagen som kallades blåmåndag, antagligen för att men förr hade blått kläde på altaret den dagen. Den kallades även frimåndag, vilket var samma sak som blåmåndag. Hantverkarnas lediga dagar kallades blå måndagar oavsett när de inföll och på fastlagsmåndagen var alla lediga, även barnen i skolan, så därför fick väl dagen den benämningen. I Skåne sade man bullamåndag. Den dagen åt man nämligen fastlagsbullar i Skåne. Det fanns en sed att drängarna skulle ge pigorna bullar den dagen och pigorna skulle återgälda det genom att ge ägg till drängarna vid påsk. Andra namn var latmåndag, korvmåndag, sultenmåndag och svartamåndag.
Sista dagen i fastlagen hette fettisdagen. Namnet talar ju för sig självt. Man ville samla på sig fett. Kanske var man rädd att man skulle bli mager under fastan, så man skulle äta så mycket fet mat som man bara kunde. Gärna fläsk eftersom det var förbjudet under fastan. Det har givit dagen namnet fläsktisdag på vissa håll. Smörtisdag var ett annat namn som antagligen också syftade på fet mat. Pannkaketisdag och stenkaketisdag var vanliga namn i Skåne då man åt det. Andra vanliga namn var vetetisdag eller vitatisdag. Namnet kan syfta på vetemjölet som användes till alla bullar och pannkakor.

 “Löpa Fastlagen”

Fastlagssederna levde och frodades långt fram mot 1800-talets slut och 1900-talets början och även om sederna förändrades med tiden, så fanns ändå kärnan kvar, nämligen den otroliga glädjen och festyran. Från Höganäs berättas det exempelvis om fastlagsmåndagen att man där nästan höll den som en nationaldag.
Inte bara vanligt folk roade sig, utan även de kungliga. Från en kunglig bal 1608 berättas det att drottningen och alla hennes “fruntimmer” dansade fastlagen, vad nu det innebar.
Fastlagen innehöll mycket lekar och galna upptåg. Man skulle även klä ut sig så oigenkännligt som möjligt när man skojade och “levde spratt” med varandra. I städerna hade kostymateljéerna högsäsong vid denna tiden och då roade man sig där med maskerader. Ute på landet klädde barnen ut sig och gick runt i gårdarna och tiggde och levde rackartyg. De var då oftast utklädda till fettisdagsgubbar, lådsasbrudpar, tiggarlappar och annat.
Alla dessa galna upptåg och allt man gjorde under fastlagen hette att man “löpte fastlagen”.
I de katolska länderna firar man fortfarande fastlagen, men där kallas den istället för karneval. I sydländerna är de gigantiska folkfester, som trots att fastan numera är borta, snarare växer än avtar i styrka. Där lever det gamla bruket att löpa fastlagen verkligen kvar.
Ordet karneval har tolkats som “farväl kött” från latinet, carne = kött och vale = farväl. Kött var ju förbjudet under fastan. En annan möjlighet, men mindre trovärdig, kan vara en ombildning av det latinska carrus navilis som betyder “skeppsvagn”. En sådan, med andra ord båt på hjul, förekommer ofta i karnevaltågen.

Fastlagsbullar / Semlor m.m.

Under fastlagen har det alltid varit vanligt att äta bullar på alla håll och kanter. Namnen och utseendet på dem har varierat, men alla har de ett gemensamt, nämligen att de bakats av vetemjöl. Den här seden är en av dem som inte försvunnit, utan bara förändrats. Idag kallar vi dem oftast för semlor. Ordet semla kommer just från det latinska ordet för fint vetemjöl, simila.
Förr åt man inte bullarna med mandelmassa och grädde, utan det är något som tillkommit senare med inspiration från bagerierna.
Ätandet var begränsat endast till fastlagen. Man odlade knappt inte vete i Sverige förr, utan importerade det. Följaktligen blev det dyrt och därför åt man bara vetebröd vid fester och högtider. Nu är själva poängen att äta semlorna vid fastlagen nästan borta, för vi börjar ju äta dem redan efter jul. Men kanske är det klokast att inte äta upp alla på en gång, med tanke på hur det slutade för kung Adolf Fredrik som år 1771 i februari lär ha ätit ihjäl sig bl a på en “överdos” av semlor, eller hetvägg, som de kallades på den tiden.
Ett annat namn var fettisdagsbulle, med anknytning till att man åt bullarna på tisdagen som var den sista dagen före fastan. På vissa håll i Sverige åt man dem som tidigare nämnt på måndagen, därav namnet bullamåndag.
Förr åt man som sagt inte bullarna som idag och de såg heller inte ut som nu. De var formade som ett kors eller som en vigg. På tyska kallades de Wecken, och de var oftast varma, heisse Wecken, därav namnet hetvägg. Man åt dem med varm mjölk eller äggmjölk. Det var också vanligt att man lade bullarna i en gryta, hällde i mjölk, smör och socker och kokade alltsammans.
På fastlagstisdagen var det vanligt att äta pannkakor och s.k. stenkakor. De bakades ursprungligen på heta stenar, därav namnet.

Läs mer om semlor på “Semla Guiden”

 Fastlagslekar och seder

* SLÅ KATTEN UR TUNNAN *

Många seder har kommit till Sverige från Danmark under den tiden då Skåne hörde dit och så är fallet med denna fastlagslek som bygger på tävlingar hos de gamla romarna och de riddarspel som man roade sig med i de kungliga hoven under medeltiden. Leken gick till så här: Man letade upp en öppen plats där man placerade en ställning vari man hängde upp en tunna med en levande katt inuti. Byns unga män, både drängar och bondsöner, som då var mycket ståtligt klädda, skulle sedan, ridande till en lika utsmyckad häst, försöka slå sönder tunnan med hjälp av en klubba eller ett svärd. Man slog i tur och ordning tills den stackars katten ramlade ur. Den som tillslut lyckades kröntes till “kattakung” och fick sedan välja sig en “drottning” bland alla flickor som beundrat tittade på. Efter det bildade man ett långt tåg med spelmän i täten och red runt från gård till gård för att visa upp “kungaparet”. Stämningen blev allt gladare och livligare för varje gård man besökte, eftersom varje husbonde skulle bjuda på en sup. Senare på kvällen var alla bjudna till en hej dundrande fest som hölls till parets ära.
Omkring 1850 försvann bruket att ha en katt i tunnan eftersom man då började inse vilket förfärligt djurplågeri det var. Man lade istället en flaska punsch eller frukt och andra godsaker i tunnan.
Senare övertogs leken av barnen som hade en boll i tunnan och priset var en 50-öring.
En liknande lek var *Ta ringarna* då man istället skulle försöka fånga upphängda ringar eller kransar på en sabel samtidigt som man red. Den kallades även *Sticka Preussaren*.

* GÅSRÄNNING *

En ännu värre sysselsättning med djur var den beryktade gåsränningen. Det lär ha varit ett vitt utbrett folknöje men då inte alltid i den bemärkelse som det berättas i historien om “gåsgalgarna i Ystad”. Förklaringen till det kommer senare. Man bör säga att historien om gåsgalgarna i Ystad är mycket dunkel och kan ha kommit på villovägar. Om den skulle sättas in i sin rätta miljö och naturliga bakgrund kanske saken skulle ses från ett helt annat håll. Var tid ska mätas med egna mått och av en fjäder kan det bli en höna, som det heter.
Historien har anknytning till Karl XII:s “ungdomsäventyr” då han 1699 ska ha varit gäst i Ystad där Ystadsborna roade honom med en, enligt vår tids synsätt, mycket barbarisk gåsränning.
Det gick till så att man ställde upp galgar, vilka man hängde upp levande gäss i. Gässen skulle ha halsarna nedåt och vara insmorda med fett så att de skulle bli svårare att hålla fast. Drängarna och bönderna skulle nämligen ridande till häst försöka rycka huvudet av de levande gässen i farten. Till och med bondpigorna deltog och priset var en dukat (ett guldmynt).
Frågan är om Karl XII var ansvarig för det hela eller bara en opartisk åskådare. Kanske var han inte ens där, men händelsen har utan tvekan ägt rum.
Trots upprepade varningar och förbud var det svårt att utrota gåsränningen. I vanliga fall hade man döda gäss och inte levande som den gången i Ystad. Det lär också ha används tuppar.

 * VÄDDELOPP *

Väddeloppen eller vädjeloppen var en urgammal lek i form av kapplöpning. En pojke skulle tävla mot ett antal flickor. Flickorna ställde upp sig på en, lite mer än en kilometer lång sträcka och sprang stafett med en nyckel, medan pojken skulle springa hela loppet själv.
Man kunde också springa två och två, men då skulle ett antal okokta ägg vara utlagda längs en bana och så skulle man hämta äggen ett och ett och lägga i en korg vid målet. Den som hade flest hela ägg vann. För att göra saken svårare och roligare utförde man gärna det Väddeloppen hela på en halkig plats, ju halkigare desto bättre och kladdigare.
Prästerna var inte så förtjusta i dessa väddelopp eftersom de ansåg att det var oskick att flickorna drog upp sina kjolar så mycket för att kunna springa bättre. Detta var före underbyxornas tid så man kan förstå att en och annan präst reagerade.

* STORA ROVOR OCH LÅNGT LIN *

Den viktigaste dagen i fastlagen var tisdagen som var den sista dagen innan fastan började. Det var då alla åt och gladde sig som allra mest. Tisdagen var också en magisk dag på många sätt. I bondepraktikan står det:

“På tisdagen i fastlagsveckan skall man så frö i alla änglars namn,
så blifver det alltid grönt och kommer till gagn . ”

Om det åskade den dagen bådade det mycket frukt och rikedom. Man sade även att om det var vackert väder på fettisdagen skulle det ge god bärgning. En klar och torr fastlag över huvud taget skulle ge ett gott spannmålsår och mycket mer man sade gick ut på skörden som var det viktigaste för de flesta på den tiden. Något mer tyngd lades speciellt på linskörden och rovorna. Till det jag snart ska berätta hör också att fastlagen inte firades riktigt på samma sätt i södra Sverige som i norra. Det berodde på klimatet och gör det väl än idag. Medan våren redan är på väg i söder kan snön fortfarande ligga kvar i norr. En sed på fettisdagen som var mycket vanlig och omtyckt i norra Sverige men som inte fanns i söder var den att “åka stora rovor och långt lin”. Baktanken var förstås den magiska att försöka påverka växtligheten.
På fettisdagskvällen i skymningen samlades ungdomarna med kälkar och slädar och allt som gick framåt på snö. Sedan letade man upp den längsta och brantaste backen för att åkningen skulle bli så skräckfylld som möjligt. Man band ihop slädarna och kälkarna två och två eller allihop i en lång rad och sedan bar det av utför backen som helst skulle vara rak annars skulle linet bli kort. Under hela nedfärden skrek alla för  full hals: “stora rovor och långt lin!”, och ju längre man kom med kälkarna ju längre skulle linet bli och den som kom längst skulle få det längsta och bästa linet det året. På samma gång önskade man motsatsen åt alla andra och ropade t ex:

“Långt lin på våra åkrar,
lort och dådra på grannas!”

Man åkte oavbrutet till sent på natten och var det inte månbelyst så åkte man i full blindo rätt ner i becksvarta mörkret. Det hände att man hade stora torrvedsbloss som lyste upp backarna eller också hade man lyktor och liknande.
Åkningarna var en stor händelse och längs med backen kunde det stå spelmän. Det skulle väsnas och gapas så mycket som möjligt. Man kunde höra på långt håll att det var åkning för långt lin och stora rovor i görningen. Halvt skrikande och halvt sjungande hördes de olika verserna som kunde låta ungefär så här:

“Åka, åka långt lin
långt som tömmar
segt som senor,
och vitt som snö.
Hurra, hurra!”

Man åkte inte bara utan man kunde springa långt lin också. En gammal gumma berättade att hon varit på besök i en by som hette Gribby och hade vaknat mycket tidigt på morgonen till ett rysligt oväsen. Det var ungdomar som under ett fasligt gapande höll varandra i händerna och med skällor om halsen sprang runt alla uthus och all odlad jord tills de inte orkade längre.

BACK TILL: Påskens ursprung

LÄS OCKSÅ: