Publicerad den 4-e december 2011

Den 9-10 december är det 20 år sedan det beslutades att Europa skulle få en gemensam valuta. På ett stormigt toppmöte i Maastricht togs de sista avgörande stegen mot EMU och mot det som skulle bli euron. Men vad innebar de där dagarna i Nederländerna? Är Maastrichtfördraget första byggstenen till dagens eurokris?

  Det var kallt ute. Minusgrader och fuktigt rått, såsom det ofta är i Nederländerna vid den här tiden på året. Klockan är halvnio på morgonen den 10 december 1991 när den tyska förbundskanslern Helmut Kohl går uppför trapporna till den vackra stenvilla där Frankrikes president François Mitterrand huserar.

De båda ledarna ska äta frukost ihop och göra upp om det viktigaste, som så många gånger förr under Europeiska rådets toppmöten.

Det här är de båda huvudpersonerna i det drama som snart ska komma. Utan Frankrike och Tyskland ingen Europeisk Gemenskap, och utan Kohl och Mitterrand ingen gemensam valuta. Men än så länge är de båda herrarna nöjda. Maastrichtmötet löper enligt plan.

Och det var ingen dålig plan. EG skulle förvandlas till en politisk och monetär union. Tolv länder skulle binda sina ekonomier samman och det nya EU skulle inte bara få en enda valuta, utan även en gemensam säkerhets- och utrikespolitik. Det var bara två år sedan en chockad värld sett muren falla och ett år sedan Helmut Kohl blivit förbundskansler för det återförenade Tyskland.

Mitterrands krav för att stötta en återförening hade varit en ekonomisk union. Han ville förhindra att Tyskland återigen blev okontrollerbart starkt, och han var trött på att den franska centralbanken tvingades leka följa John när tyska Bundesbank höjde eller sänkte räntan.

– Problemet var att det hade lämnats väldigt mycket öppet för stats- och regeringscheferna att lösa på plats i Maastricht, och det var så oerhört kontroversiella frågor, säger Europajournalisten Ylva Nilsson som bevakade mötet för Dagens Industri.

För på toppmötets andra dag blir problemen uppenbara. Visst hade man varit medveten om att det fanns motsättningar mellan medlemsländerna, men på tisdagen ställs allt på sin spets.

Spanien hotar med att lägga in sitt veto om inte länderna i syd får mer pengar. Irland kräver att få behålla sin abortlagstiftning och Storbritannien vill ha skriftligt på att man ska kunna kliva ur alla överenskommelser. Fransk tv rapporterar samma kväll att förhandlingarna brutit samman under eftermiddagen, men att ledarna nu sitter samlade igen.

Det ska bli ett möte som fortsätter långt in på småtimmarna och intressant nog är det inte den nya ekonomiska unionen som är den stora stötestenen. En bild som bekräftas av Michel Petite, som var chef för EG-kommissionens rättsavdelning och förhandlingsansvarig för Maastrichtfördraget.

– Det var en väldigt, väldigt livlig debatt. Men det som är slående är att det inte var en framtida gemensam valuta som diskuterades. Den spelade en biroll. Jag tror inte att vi riktigt förstod tyngden, säger Michel Petite och ger själv förklaringen att valutan ändå inte var tänkt att införas förrän åtta år senare “och det är en evighet i politiken”.

I det pampiga cirkelformade rummet fanns det en person till som var viktigare än de andra. Storbritanniens premiärminister John Major. Han hade kommit till makten sommaren före efter att Margaret Thatcher störtats – bland annat på grund av hennes Europaskeptiska hållning.

Det fanns krafter i det konservativa partiet som ville närma sig kontinenten för att blåsa liv i den sargade brittiska ekonomin. Men Major satte sig ändå emot såväl en politisk som en monetär union. Michel Petite berättar hur de började arbeta på en “opt-out” klausul för britterna, där de i framtiden skulle kunna bestämma om de ville vara med eller inte.

– John Major krävde att få en sådan klausul, men jag tror inte engelsmännen trodde att unionen skulle bli av. De ville ha en utväg ur en valuta de aldrig trodde skulle bli verklighet, säger han.

Borta i pressavdelningen är runt 2 000 journalister samlade. Med jämna mellanrum kommer de olika ländernas talesmän ut och ger sin bild av förhandlingarna och vad som sägs i det slutna rummet.

– Helmut Kohl höll ett väldigt känslosamt tal. Han pratade om kriget och om att det kommer tyska regeringar efter honom som inte minns och som inte känner något ansvar för Tysklands roll, och därmed är beredda att betala, säger journalisten Ylva Nilsson.

Kohls krav var därför att samtliga medlemsländer som uppfyllde villkoren skulle gå med i den ekonomiska och monetära unionen EMU. Det skulle inte vara frivilligt.

Ett annat tyskt krav var att en framtida centralbank skulle utformas med tyska Bundesbank som modell, och att den skulle ha sitt säte i Frankfurt. Allt för att övertyga den tyska befolkningen om att en gemensam valuta skulle bli lika stark som den älskade D-marken.

– Det var tufft för Helmut Kohl att övertyga tyskarna att ge upp allt detta för en union med Italien. Därför ville man ha en tröskel för när länder ansågs redo att gå med, säger Ylva Nilsson.

Den tröskeln hade två huvuddelar: statsskulden skulle inte få vara större än 60 procent av BNP, och budgetunderskottet hålla sig inom 3 procent av BNP. Viktiga siffror som vi ska återkomma till senare.

Ute i pressrummet har hundratals journalister blivit magsjuka. De ligger utslagna efter att ha ätit av den majonnäsrika buffé som stått uppdukad under den allt längre kvällen. Inne i förhandlingsrummet sägs Italiens premiärminister Guilio Andreotti ha somnat, François Mitterrand skriver julkort. Michel Petite skrattar till när han får frågan om det är sant.

– Han gjorde faktiskt det. Mitterrand sprang alltid ut på stan och köpte vykort under toppmötenas pauser. Sedan skrev han dem under förhandlingarna, säger Petite.

Hur det hela slutar vet vi. Klockan två informeras pressen om att Maastrichtfördraget är klart. En union ska bildas och en ny valuta skapas, där Storbritannien har rätten att inte vara med.

Den 31 december 1998 ska de länder som uppfyller villkoren, “oåterkalleligen” binda sina valutor till det som så småningom ska få namnet euro. Dagen därpå börjar valutan handlas i elektronisk form, för att tre år senare även landa i våra plånböcker.

Värt att notera är att Grekland inte tillåts vara med från starten. Först 2001 anses de ha uppfyllt kraven och släpps in från kylan. Men det är inte Grekland som är problemet. Det ska visa sig vara två andra stater.

I början av 2000-talet beskrivs EU:s största medlemsland ofta som “Europas sjuke man”. Den tyska återföreningen hade kostat miljarder och slagit hårt mot landets ekonomi, med nolltillväxt och rekordhög arbetslöshet som följd.

Förbundskansler Gerhard Schröder, som tagit över efter Kohl, hade precis som den förre kanslern förutspått inte alls samma känsla för Europa och definitivt ingen lust att låta sig styras av ett regelverk han inte varit med och skapat.

Även Frankrike kämpade med en utdragen recession och införandet av en 35-timmars arbetsvecka som inte gett ekonomin den skjuts man hoppats. Resultatet kom 2003 – de båda länderna lät sina budgetunderskott öka till en bra bit över gränsen på 3 procent.

Tysken Otmar Issing, som på den här tiden var chefsekonom på ECB och som satt i bankens direktion, skriver i sina memoarer att det var deprimerande att se hur Frankrike och Tyskland betedde sig.

– Länderna som hade skapat EMU, inte minst Tyskland som insisterat på stabilitetspakten, tog en yxa och slog sönder en av unionens pelare, skriver Otmar Issing. Han konstaterar också att Schröder “helt skamlöst” i en debattartikel i Financial Times skrivit att “Tyskland inte tänker låta sin ekonomiska politik dikteras från Bryssel”.

Det Schröder syftade på var att Tyskland tillsammans med Frankrike helt enkelt stoppat den process som EU-kommissionen dragit igång mot de båda medlemsländerna för att de brutit mot pakten. Fransmannen Michel Petite, som på den tiden var generaldirektör för kommissionens rättsliga avdelning, var den som hanterade ärendet.

– Jag ansåg att det de gjorde inte var lagligt, och det skrev jag naivt nog i mitt utlåtande. Det är alldeles uppenbart att Frankrike och Tyskland är direkt ansvariga för att även övriga länder ansåg att det var fritt fram att bryta mot pakten, säger Michel Petite.

Han får medhåll av Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi, som ledde den svenska utredningen om ett eventuellt euromedlemskap.

– Det som hände gjorde att Frankrike och Tyskland satte hela regelverket ur spel. De bär ett väldigt stort ansvar som de flesta talar tyst om nu när det blev som det blev, säger Lars Calmfors och lägger till ett “vi levde alla i tron att reglerna skulle respekteras”.

Följden blev att även de mindre länderna lät sina underskott skena, och tittar man på statistiken så är 2003 det år det börjar gå riktigt snett. Ironiskt nog var det just det år som Sverige sade nej i folkomröstningen, även om euroländernas ökande budgetunderskott inte direkt var något huvudargument.

Calmforsutredningen hade redan 1996 rekommenderat att Sverige skulle vänta med att delta. Man ansåg att Sverige lätt skulle komma att gå i otakt med de stora medlemsländerna och utredningens ekonomer varnade för effekterna om vi inte längre kunde styra vår ränta och växelkurs.

Idag påpekar Lars Calmfors att det finns en felkonstruktion i stabilitetspakten. Det fanns inga mekanismer för att hantera länder som Spanien och Irland. Det man hade varnat för i Sveriges fall visade sig nu hända för de båda länderna. De hade inga styrmedel för att hantera de kraftiga överhettningar som de fick.

– Man tänkte sig inte in i den situationen. Varken Spanien eller Irland bröt mot pakten, de hade tvärtom överskott i sina budgetar under boomåren. Men lönerna ökade och priserna steg långt över genomsnittet steg i euroområdet. Vi ekonomer pekade ut situationen som ohållbar, men EU hade inte verktygen, säger Calmfors.

Det håller på att ändras. Krisen har fört upp diskussionen på bordet och kanske kan det komma något gott ur de skräckscenarier som nu spelas upp i Grekland, Italien och flera andra euroländer.

Lars Calmfors säger att han inte tror att en grekisk konkurs leder till att euron spricker. Precis som att stora företag i ett land med en valuta kan gå i konkurs, så borde även länder med gemensam valuta kunna göra det. Men det är bra att Sverige står utanför.

– En rimlig strategi nu är att vänta och se. Först att euron överlever och sedan hur det framtida regelverket ser ut. Ett beslut om att gå med i valutaunionen är svårt att ta utan den informationen.

källa: Therese Larsson (Aftonbladet)

  Sedlarnas motiv

Den första eurosedeln presenterades i samband med EU-toppmötet i Dublin den 13 december 1996. Presskonferensen blev stökig och journalisterna nästintill slet sedelproven ur tjänstemännens händer på den irländska centralbanken. Under 1996 hade det anordnats en designtävling för att ta fram motiven till sedlarna. Vann gjorde Robert Kalina som var formgivare på den österrikiska centralbanken, och de sedlar som visades föreställde fönster, portar och broar och var hämtade från den europeiska kulturhistorien, utan att ha några nationella förtecken. Motiven är fiktiva eftersom risken annars var stor att något land skulle känna sig förbigånget.

Mynten har till skillnad från sedlarna en gemensam framsida och nationella baksidor. De är skapade av belgaren Luc Luycx.

  Sex tunga spelare

Helmut Kohl
Den tyske förbundskanslern var Maastrichts absoluta huvudperson. Utan Kohl och utan Tyskland, ingen gemensam valuta. Helmut Kohl som lagt hela sin politiska tyngd bakom den snabba återföreningen av Öst- och Västtyskland, som ägt rum bara ett drygt år innan toppmötet, förstod att ett tätare politiskt och monetärt samarbete inom Europa var priset för den nya förbundsrepubliken. Men den kristdemokratiske kanslern insåg också att han tillhörde den sista generationen tyska politiker med egna minnen från andra världskriget, och att framtida regeringschefer inte nödvändigtvis skulle ha samma starka känslor för ett nära europeiskt samarbete.

François Mitterrand
För den franske presidenten var EG/EU ett fredsprojekt, men han drevs även av en önskan att få en motvikt till USA:s starka ekonomiska dominans och att kontrollera ett återförenat Tyskland. François Mitterrand var född redan 1916 och även han var präglad av andra världskriget. Mitterrand studerade på prestigefyllda Sciences Po i Paris, men skickades till fronten som underofficer när kriget bröt ut. Där träffades han av granatsplitter i bröstet och hamnade i tyskt fångläger innan han lyckades fly. Redan 1946 blev Mitterrand medlem av den franska nationalförsamlingen. 1971 grundade han det franska socialistpartiet och tio år senare blev François Mitterrand den femte republikens förste socialistiske president.

Jacques Delors
Än idag hyllas EG-kommissionens ordförande som en av den europeiska gemenskapens viktigaste personer. Han var något så ovanligt som en självlärd vaktmästarson som arbetat sig upp genom fackföreningsrörelsen. När fransmannen Delors kom till Bryssel 1985 gjorde han den inre marknaden och en gemensam valuta till sin huvudfråga. Jacques Delors var finansminister i Mitterrands regering och presidenten hade haft planer på att göra honom till premiärminister, men valde istället att skicka den före detta europaparlamentarikern till Bryssel. På toppmötet i Hannover 1988 bestämdes det att gemenskapens centralbankschefer, under ledning av Delors, skulle ta fram underlag för en möjlig valutaunion. De idéer som lades fram i Delorsrapporten blev sedan grunden för EMU.

Jacques Delors är far till Martine Aubry, som idag är ledare för det franska socialistpartiet.

John Major
Engelsmannen John Major hade blivit premiärminister bara ett år tidigare sedan Margaret Thatcher tvingats bort från makten. Hans politiska karriär hade på bara två år varit katapultartad. Det var en relativt oerfaren Major som sommaren 1989 oväntat valdes till utrikesminister, en post han bara hade i tre månader innan han blev finansminister. Som sådan hann John Major presentera en enda budget innan han valdes till partiledare för konservativa Tory, och därmed även till premiärminister. När han valdes lovade Major att föra Storbritannien till “Europas hjärta”, men partiets europaskeptiska sida tvingade honom att motarbeta EMU.

Margaret Thatcher
Även om järnladyn tvingats avgå året innan toppmötet så var hennes anda närvarande i Maastricht. Margaret Thatcher var stor EG-motståndare och britterna hade i flera år arbetat mot idén om en gemensam valuta och ökad integration. Thatcher hade först litat på att tyska Bundesbanks motstånd skulle räcka för att omintetgöra valutaunionen, när det inte lyckades lanserade hon en idé om att alla valutor skulle kunna användas i samtliga medlemsländer, och att dessa sedan skulle tävla mot varandra. Man antog att den valuta med lägst inflation skulle användas av flest människor.

Storbritannien led av lågkonjunktur 1989-1990, och vissa starka Tory-politiker ville närma sig Europa för att få igång ekonomin. Det hela slutade i en kraftmätning som Thatcher förlorade.

Guilio Andreotti
Frankrike var tillsammans med Italien tidigt de stora tillskyndarna av en valutaunion. Tillsammans drev de på skapandet av Delorskommittén som sattes att dra upp riktlinjerna 1988. Först året därefter kom kristdemokraten Guilio Andreotti återigen till makten för att bli premiärminister för tredje gången. Andreotti spelade en viktig roll då han under det italienska ordförandeskapet 1990 bröt mot konventionen och frågade alla andra medlemsländer om de ville gå vidare med förberedelserna för en gemensam valuta, innan han vände sig till Margaret Thatcher. Det fick hennes parti att inse att ett veto mot EMU var hopplöst, och bidrog till hennes fall en månad senare.

Guilio Andreotti har anklagats för att ha nära band med maffian och hans liv ligger till grund för filmen Il Divo som vann juryns pris på filmfestivalen i Cannes 2008.

Fakta

Ecu blir euro
Tyskland var besatt av tanken på att den nya valutan måste uppfattas som stark. Efter 1992 och 1993 års spekulationsvågor där flera länder tvingats lämna kopplingen till ERM, upplevde man att begreppet “ecu” fått stämpel som en inflationsbenägen och svag valuta. Till toppmötet i Madrid 1995 drev därför tyskarna på för att ändra namnet till “euro” eller “euromark”. Namnbytet var en viktig symbolik för att kunna övertyga hemmaopinionen om att D-marken ersattes av en lika stark valuta. I Madrid fattades så beslut om att byta namn till euro.

Hur uttalas euro?
Många svenskar säger idag euro med tydligt engelskt uttal, men enligt Svenska språknämnden ska valutan uttalas antingen “evro” eller på samma sätt som man säger de fyra första bokstäverna i Europa.